HELEN FRANKENTHALER

Mitt problem är att jag är så odiciplinerad. (Efter att i somras lyssnat på A Bard i Värvet så har en del av hans samtal ekat i mig) Var i simhallen idag och jag var och tvungen att intala mig att Nu börjar det. Detta är första steget. Jag skall naila den-och-den tiden på Vansbro... Omstart. Nej, uppstart. (Och det var så skönt att simma riktigt långsamt TI-style. Bara att dra sig långsamt framåt, försöka hitta balans, andas lugnt, lätt vridning osv)

Gått från att simma 2-3 gånger i veckan till drygt 1 gång. Jag känner hur kroppen bara faller, all teknik som jag försökte hitta och all styrka som jag försökte komma upp till bara planar ut.

Och så där den där Papphammarkänslan som kommer över en.

Nåt om olika sorters sorg; manifestation, uttrycket, acceptansen, nåt som sagt.

Och imorgon så knatar ungen iväg med hemmanycklar i väskan.

Vad jag önskar mig just nu. Godistrollet i mig vill ha mums. Men som med alla olika troll som finns så gäller det att inte mata dom. Kanske lite imorgon bara, efter jobbet, i solen.

Den där scenen i Donnie Darko har förföljt mig; hur vår kärna drar runt oss i slitsad bana. Jag vill dra i den och tillåta oss att vara över överallt.

Lunchpratade kring top-5 sista måltiden idag, vi kom inte fram till något, men just för två minuter sedan så insåg jag vad jag ville ha, revbenspjäll tillagat på grill av min pappa.

Och sjunger Billy Corgan någonsin fint? Efter ganska så aktivt lyssnande sen 93 så kan jag fortfarande inte svara på det.

EDIT: Jag menade vackert, han gör ju ljud och så, skört, falskt, pipigt, målbrottigt.

"Var jag representabel idag?" Borde inte flera fråga sig det?

Borglighetsmätaren slog i taket.

Kiddo styr sin avatar i WoW via Skype...