Veckans sätta-kaffet-i-halsen-tack-vare-en-podd var denna, som jag typ, eh, fått typ tips om från podden Crazy Town; https://aca.st/a08d38 Radio Free Martinka Iaf, ingen behöver lyssna på det, men jag skrek rakt ut när Dominika pratar om att hon varit på ett party där man bl.a kunde få sig lite Botox av en sjuksyrra om så önskades. Dom som var med på partyt var överklassiga och välutbildade... Det var lite Roms sista dagar-feeling, har man pengar så kan man göra vad fan som helst. Orkar inte riktigt helt ut klasskampshata, men, intressant var det. Det står något om att dom lättkränkta skall darra inför denna podd, I guess I sort of did.

Ida Rittenberg Kohlmeyer (American painter and sculptor) 1912 - 1997
#3, 1950s
oil on masonite
42 x 48 in.

Går ifrån en dokumentär där närmast totalt apatiska människor försöker återfå det minsta lilla hopp via ECT, för att gå ut med hundarna, på vår iskalla promenad så går vi förbi ett mindre läger beläget inne under en viadukt. Jag hör tunga andningar från inbultade människor.

Plats: En mässa. En ungdom sjunger Walkin in Memphis och jag ba till min bordsgranne, Varför sjunger hen denna låt, den betyder ju ingenting... (radiotystnad) (Inte tänka högt, utan lugnt och sansat bygga upp mitt case och sedan till sist köra poängen)

Grattis!

Naw, så sött

Och det var vidrigt att nästan i realtid kunna följa Paris... Att inse att polisen stormade. Att gärningsmännen spränger sig själva in i martyrdom, där dom undkommer denna världs alla domstolar. Dom slipper undan med att möta alla offers närstående.

Efter det här med poddsnefyllan-grejen; måste man verkligen välja ett läger?