I veckan så pratade jag och en arbetskamrat om när jag lämnade hembygden; vi pratade skämtsamt om att nästan alla blev kvar men att jag rusade iväg. När jag tänker tillbaka på, eh, lämnandet och jag kommer ihåg hur trött jag var på stället. Gått gata upp och gata ner i tjugo år, tro fan att man blir trött.
(Ha-ha, det låter som om jag lämnade och åkte tio tusen mil, men så var det inte. Bytte bara till grannkommunen, typ)
Undrar hur långt bak i tiden den där tröttheten sträckte sig. Konstigt egentligen att jag stannade kvar så länge egentligen. Hade bara min oföretagsamhet att göra. Lathet och såklart den klassiska trycka-ned-sig-själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar