Det handlar väl mer om att jag

vet att jag egentligen behövs på ett annat ställe, nämligen hemmavid. Har dock alltid varit av till dessa resor, någonstans inom mig känner jag "så jävla onödigt"-känslan och "oeffektivt" - tidigare handlade det om att "här går linjen mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv, så skall det vara, men nu handlar det enbart om familjeliv - inget skall komma emellan. Jag får stå kastet, jag avsäger mig en hel del jobbgnällspoäng och jag avstår arbetslagssammanhållningen. Jag rör mig mot min egen zon. Som praoare på ett jobb där jag suttit väldigt länge nu.