"Det första språk som mänskligheten ägde var gesterna. Det fanns ingenting primitivt hos detta språk som flöt ut från människornas händer, ingenting vi säger i dag som inte kunde sägas med den oändliga mängd rörelser som var möjliga att utföra med de fina benen i fingrarna och handlederna. Gesterna var komplicerade och subtila och hade en finess i rörelsen som totalt har försvunnit sedan dess.
Under Tystnadens tidsålder samtalade folk mer, inte mindre. För att kunna överleva krävdes det att händerna aldrig var stilla och därför var det bara under sömnen(och ibland inte ens då) som folk inte sa något till varandra. Man skilde inte på språkliga gester och livsnödvändiga gester. Arbetet med att till exempel bygga ett hus eller tillaga en måltid var i lika hög grad ett uttryck som när man gjorde tecknet för Jag älskar dig eller Jag menar allvar. När en hand användes för att dölja ansiktet då man blivit skrämd av ett högt ljud var det något som blev sagt, och när fingrarna an- vändes för att ta upp någonting; till och med när händerna var i vila var det något som blev sagt. Naturligtvis skedde miss- förstånd. Det hände att man kanske lyfte ett finger för att klia sig på näsan och om man just då råkade se på sin älskade, kunde den älskade ha misstolkat det som den inte helt olika gesten för Nu inser jag att det var fel att älska dig. Sådana misstag var hjärt- slitande. Men ändå, bara för att folk visste hur lätt det kunde ske, för att de inte gick omkring och inbillade sig att de förstod allt som andra sa, hade de vant sig vid att avbryta varandra och fråga om de förstått rätt. Ibland var sådana missförstånd till och med önskvärda eftersom det gav folk en anledning att säga. Förlåt mig, jag kliade mig bara på näsan. Naturligtvis vet jag att jag alltid har gjort rätt i att älska dig. Efter dessa misstag skedde så ofta utvecklades gesten för att be om förlåtelse till sin allra enklaste form. Genom att enkelt öppna handen sa man: Förlåt mig."
Ur Kärlekens historia av Nicole Krauss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar