I förrgår steg jag in på biblan och träffade på en bekant. Denne skulle förtidsrösta och stod som förlamad inför valet; att ens välja A eller B brukade vara svårt nog, så att nu när det fanns ännu fler bokstäver med i valraden, gjorde det/valet ännu mer övermäktigt. Vi pratade lite snabbt om hur det går och så och det kommer över mig att inget hänt för denne, att livet stått på pause och aldrig riktigt kommit igång, eller, verkligheten rör sig framåt men att livet bara står kvar och väntar. Och väntar.

Igår läste jag ett par av Jesus liknelser och kopplade ihop det med hur samhället måste vara den stora famnen som alltid välkomnar alla som vill när dom själva vill och men också måste knacka på och fråga om det är nåt som kan göras och då erbjuda den hjälp som behövs för ett, åtminstone, drägligt liv.