Och

-Men, stanna kvar här så simmar jag bara lite fram och tillbaka, ok?
-Näe, du stannar här.
-Men kom igen. Det går fort. (Jag drar iväg)
Stannar upp efter 10 sek, vänder mig om och ser en näsa strax ovanför ytan komma bensparkandes i min riktning. Snart kommer barnet att ta armtag till benen och testa att simma på magen och ta några krypande crawl(hoppas, ist för bröstsim) och sedan simma iväg från mig.

Vid någon av min mammas Stockholmsbesök så berättade hon att hon skulle sätta sig ned på en bänk i Vällingby och bara titta på alla människor som knallar runt där. Idag så satt jag typ själv där och försökte uppbringa något sånär intresse för Allsvenskan(kunde ha blivit 3 mål för DIF, yay!), jag kände hur det faktiskt var intressantare att bara sitta och iaktta all rörelse runt omkring. Inne i smeten så gör folk sitt bästa för att inte bryta den upptagne tjänstehenprofilen som råder, en bubbla som ser säker och (passande klädsamt) kompetent ut,

nånting, nånting...

Och så drömde jag XXXVI

S:t Eriksplanish, med en touch av Zinken; vi väntade på på en internetkändis, X fick samtalet och sprang med ett leende iväg för att möta denne, jag inser att detta blev ju lite mer privat än väntat och jag börjar att gå i motsatt riktning.

Holy shit! Känslan man får när man i kroppen/magen när man/jag plötsligt inser att man droppat värsta sexistiska kommentaren till en co-worker för en vecka sen! Arghhh!

Borde skicka frågan "Hur/skall jag be om ursäkt för mitt klaversnack?" till Liv och Caroline.

Och så fotobombade jag runt i Kungsan. Sekteristiskt fotande. Nog!

Somna runt 2030, vakna 030, inte somna om.

Så enkelt, så banalt. Men jag kan tänka mig höra detta riktigt högt och riktigt fullt.

(EDIT: Bra om klockan är 2 också, det hjälper)

Smoke and Veil, Paris (Vogue), 1958, Modell Evelyn Tripp

William Klein 

Kiddo gick idag själv hem bärandes på en pinne som hon och några kamrater karvat in sina namn i. Hon möter två äldre barn som kommer ifrån motsatt håll och som när dom möts säger att dom vill ha hennes pinne. Hon lämnar över den och fortsätter hem. Eftersom hon har fått hemmanycklar så låser hon upp själv och väntar på att jag skall komma hem. När jag sen hör henne berätta om denna incident så vill jag bryta ett okänt barns arm. Mitt itu.

Och jag vet så många saker och jag känner så många saker samtidigt och jag hör olika tankar ropa om maktlekar, gruppdynamik, översitteri, den starke och den svage att det nästan blixtrar sönder skallen. Jag ser också om något slags biologiskt skydd för sin grupp och misstänksamhet mot dom okända, dom andra, dom som inte är vi.  Jag tänker att det är så här allt det dåliga startar, dom enkla lösningarna tack vare, och, utvunnen ur omöjligheten till att skydda, leder till att man måste stå inför tanken att utrota den andra gruppen. Eller fly. Så enkelt.

Slipsen över pannan runt 2:20+

Men, så måste det ta slut...

Grannbarn med familj flyttar inom två veckor, jag riktigt försöker se hur det påverkar kidsen i realtid. Flyttaren känns drabbad, mitt kid verkar bara flyta på.