Kiddo gick idag själv hem bärandes på en pinne som hon och några kamrater karvat in sina namn i. Hon möter två äldre barn som kommer ifrån motsatt håll och som när dom möts säger att dom vill ha hennes pinne. Hon lämnar över den och fortsätter hem. Eftersom hon har fått hemmanycklar så låser hon upp själv och väntar på att jag skall komma hem. När jag sen hör henne berätta om denna incident så vill jag bryta ett okänt barns arm. Mitt itu.

Och jag vet så många saker och jag känner så många saker samtidigt och jag hör olika tankar ropa om maktlekar, gruppdynamik, översitteri, den starke och den svage att det nästan blixtrar sönder skallen. Jag ser också om något slags biologiskt skydd för sin grupp och misstänksamhet mot dom okända, dom andra, dom som inte är vi.  Jag tänker att det är så här allt det dåliga startar, dom enkla lösningarna tack vare, och, utvunnen ur omöjligheten till att skydda, leder till att man måste stå inför tanken att utrota den andra gruppen. Eller fly. Så enkelt.