Varje tur, nästan, som vi tar med b-vagnen (så)går vi förbi tabloidskyltarna och varje gång så ryser jag över den skrikande, fuktiga sirensången över vårt samhälle. Jag slickar mig om läpparna. Och tar djupa klunkar. Oskyldigt peepande.
( men jag kan inte låta bli att titta på gult papper och jag kan inte sluta tycka om att få mitt popkulturella kapital i stor svart flammande text )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar